Text Bengt Åke Norberg. Foto Leif Milling.

Jag står med vattnet ända uppe vid kanten på vadarstövlarna och matchar en skaplig fisk. Strömmen har under flera år varit föremål för biotopvårdande åtgärder. Detta, tillsammans med en restriktiv fiskepolitik, har gjort detta strömvatten till ett av de allra bästa i Sverige. Här gäller höga minimimått, 45 cm för harr - och endast en tillåten fisk per person och dag att ta hem till mathållningen. Idsjöströmmen är en av strömmarna i Gimån, och den första i ån där det infördes "endast flugfiske". De flesta som fiskar detta vatten, fiskar alltså catch-and-release.

Drillningen har gått bra, trots att jag i ivern tagit ett oförsiktigt steg och vattnet forsat in i ena stövelskaftet. Fisken har tröttnat och lagt sig på sidan. Jag lyfter spötoppen så att harren får huvudet över vattenytan och "surfar" in mot det väntande våta, knutlösa håvnätet.
Kroken, den sitter stadigt förankrad i ena mungipan. Fisken väger minst åtta hekto. Jag måste ta hjälp av peangen för att lossa kroken. Så varsamt som möjligt försöker jag kroka av den vackra harren. Den är silvergrå med dragning mot grönt och med en skimrande purpurfärgad ryggfena, vilken i solskenet glimrar som en mångfacetterad ädelsten.

Det är inte första gången som denna harr tagit en utlagd torrfluga eller nymf. Skadorna i munnen talar sitt tydliga språk. Som flugfiskare trodde jag länge, att alla som fiskar med flugspö har en högre moral än övriga sportfiskare, och att en flugfiskare hanterar den fångade fisken med större respekt. Tyvärr har jag allt eftersom åren gått fått revidera min uppfattning. Många flugfiskare som accepterat catch-and-release-fisket, ja till och med propagerar för det, hanterar en fångad fisk på helt felaktigt sätt.

Harren, som jag nu håller upp och nervänd i min hand, har det undre käkbrosket bortslitet. Den måste ha svårt att plocka husmaskar och annan föda från botten, tänker jag och undrar över hur skadan uppstått. Kanske tog fiskaren tag i kroken och försökte skaka loss harren.
Att skaka en tung fisk för att få den loss från kroken kan innebära stora skador. Tyngden på fisken, gör att man i vissa fall får samma skador som om man rycker loss kroken från fisken. Eller kan det vara så att fisken satt så hårt krokad att det var helt omöjligt att lossa den hullingförsedda kroken utan att skada fisken. Har harren sedan krokats ytterligare ett antal gånger, kanske i en tidigare skadad underläpp är det lättare att förstå skadan. Men det ursäktar inte de fiskare som tidigare krokat och hanterat min harr. En fisk är ett levande väsen och skall som sådant hanteras med all respekt. Det gäller även de arter många kallar "skräpfisk".

Jag minns hur upprörd jag blev vid ett tillfälle när jag flugfiskade efter gädda i en grund, mycket smal havsvik, i maj vid lektiden. Gäddorna var svårfångade, ty leken var ännu inte över. Mitt emot mig, på andra sidan viken, står en man med tvåhands haspelspö och ryckfiskar. Jag ropar över viken och påpekar att det han ägnar sig åt dels är olagligt, dvs kriminellt, och inte på något sätt kan betraktas som sportfiske. Just då rycker han fast ytterligare en gädda som snabbt "winchas" hem. Utan att avlivas, hivas fisken av "nidingen" långt upp på land. När jag protesterar, kommer svaret från andra sidan - "Det är ju bara en gädda".

Jag håller harren med huvudet upp mot strömmen till dess den återhämtat sig från chocken och mjölksyran. När den repat sig glider den sakta ur mina händer, tillbaka ut i strömmen igen. Jag blir stående kvar i vattnet, tankfullt tittande ut över strömmen. Åttahektosharren har visat och övertygat och jag har bestämt mig.

Så vänder jag mig om och vadar in mot stranden. Peangen hänger dinglande i sitt snöre från flugfiskevästen.
Inne vid stranden sätter jag mig ner, tar fram flugaskarna och med peangen börjar jag systematiskt klämma ner hullingarna, en efter en, på mina flugkrokar.

- I fortsättningen blir det hullinglöst.

Denna sida är, precis som alla andra sidor på SFF,s hemsida, skyddad av Lagen om upphovsrätt.
Sveriges Flugfiskares Förening