Efter alla dessa beskrivningar av vad som kan hända med återutsatt fisk, vill jag nämna jag själv ändå känner mig som en förhållandevis nykter "fånga och släpp" förespråkare. Men då ska det vara de biologiska förhållandena som avgör när en fisk ska återutsättas – och inte några "halvreligiösa" etiska principer. Det skapar bara grumligas föreställningar om att det är "finare" att återutsätta en fisk än att behålla den.
     Grundprincipen måste emellertid vara att fisken ska ha en godtagbar chans att klara sig från hanteringen utan skador. Därför är det viktigt – speciellt vis fiske efter större fisk som slåss hårdare och längre – att man redan från början bestämmer sig för vilket fiske man vill bedriva. Skall man släppa tillbaka fisken, så måste man till att börja med kontrollera vattentemperaturen. I mitt hemmavatten, där jag släpper tillbaka all öring jag fångar, fiskar jag helst inte över huvudtaget om det är varmare än 12 grader, mest beroende på att det är förhållandevis grov fisk som tar tid att landa. Varmare än 14 grader bör det inte vara ens om fisken är relativt liten.
     Det finns en spridd uppfattning att en tunn tafsspets är "sportsligare" än en grövre. Men vägledande bör vara att man ska kunna drilla och landa en fisk så fort som möjligt för att minska risken för mjölksyreförgiftning. Av samma skäl är det lämpligt att använda en håv med väl tilltaget skaft, så att man inte har problem med att nå fisken. Håven ska vara stor, djup och försedd med knutlöst nät som inte skaver mot fiskkroppen. En hullinglös flugkrok har också den "psykologiska" fördelen att man tror sig lättare kunna skaka loss fisken. Är kroken hullingförsedd vill man kanske gärna hjälpa till genom att ta i fisken och hålla fast den medan man tar loss flugan – något man som framgår av denna artikel bör undvika.
     Över huvud taget har det gått lite troll i den här debatten och för många är intressena motstridiga. Man vill gärna släppa tillbaka fisken, men samtidigt önskar man behålla "de gamla sportfiskevärdena" – stor fisk tagen på tunn tafs, en lång och god kamp och en rusande fisk och en skrikande rulle. Det är som framgår inte möjligt att fiska så på ett ansvarsfullt sätt.
     Inse också att det är "fullt legalt" att behålla en fisk. Den som väljer att göra så – i ett vatten som tål att beskattas – ska inte behöva uppleva att någon rynkar på näsan. Men de fiskar som tas upp och behålls ska vi visa omdömet att avliva så snabbt som möjligt. Även här brister det tyvärr ibland – oftast troligen på grund av okunskap om fiskens anatomi. Det behövs inte något starkare slag mot hjärnan för att avliva en fisk. Men det krävs att man verkligen slår mot hjärnan – och inte nere på fiskens nacke, vilket jag sett åtskilliga gånger ute vid våra vatten. Här finns bara köttiga mjukdelar, och ett slag resulterar endast i att vi tillfogar fisken onödigt lidande. Slå istället rakt över ögonen eller över deras bakre kant, så dör fisken omedelbart. Nästa gång du behåller en öring eller regnbåge och rensar den, så kan du gärna passa på att klyva huvudet och se efter var hjärnan sitter, så förstår du bättre.
     Att återutsätta fisk är en företeelse som har kommit för att stanna. Men om "catch and release" inte helt ska råka i vanrykte, så måste vi alla förstå hur spelreglerna för fiskens överlevnad ser ut och hur vi själva som sportfiskare måste tillämpa återsättandets svåra konst.
     Vi måste göra det på biologiskt hållbara villkor, och inte som man ibland ser idag, till exempel vid inplanteringsvatten med regnbåge, där catch and release tillämpas som ett sätt att få fortsätta fisket när kvoten är fylld. Det ligger tämligen långt från återutsättandets ursprungliga filosofi och syfte.

Tillbaka

1  2  3  4  5