Ryggrad och slemskikt

Vi har redan konstaterat att fisken har ett klent skelett, men låt mig än en gång beröra det olämpliga i att lyfta en fisk i stjärten. Lyfter man en för tung fisk på det viset kan nämligen ryggkotorna dras isär så mycket att fisken i värsta fall blir förlamad. Som odlare lyfter jag ibland på ett sätt som kan likna det många sportfiskare använder när de tar fisken runt stjärtspolen, men jag vet då av erfarenhet hur mycket av fiskens kropp som tål att belasta ryggraden ovanför vattenytan, och dessutom stöder jag fiskens undersida med vänster underarm och försöker hålla fisken så vågrät som möjligt. Därtill gör jag bara detta med bedövad fisk som håller sig lugn och stilla. Risken är annars att fisken slår till och själv bidrar till att skada uppstår. Fisk som lyfts upp genom att hållas i stjärten bör därför aldrig återutsättas.
    Fiskens slemskikt tycks de flesta flugfiskare – i teorin – bry sig mycket om. Åtminstone om man ser till den bristande håvanvändningen ute vid vattnet. För det kan väl aldrig vara under bekvämlighetens "täckmantel" som vi idag allt mer sällan ser någon använda håv? I praktiken kan emellertid denna omsorg orsaka att fisken dör, eftersom det tar längre tid att landa den, och fisken under den längre tiden den får kämpa bygger upp mer mjölksyra och en god stund efter frisläppandet riskerar att dö av mjölksyreförgifning. Fisken visar mycket olika känslighet i slemskiktet både beroende på vilken art det är fråga om, vilken tidpunkt på året det är och vilken miljö fisken lever i. En av de allra känsligaste arterna är faktiskt gäddan, vilket torde vara okänt för de flesta. En brunöring är många gånger tåligare. Men inte heller den har självklart någon hud av läder. En fisk ska därför inte, oberoende av art eller storlek, tailas med tyghandske om man tänker sätta tillbaka den. Att, som jag sett, torka av en fisk inför en fotografering för att undvika reflexer, är naturligtvis totalt vansinnigt. Så behandlar man bara fisk som redan är dödad.
     En blank öring är den bruna öringens raka motsats vad gäller slemskiktet. Blanköringen har nästan inget slemskikt alls och vid minsta beröring börjar den tappa fjäll och får svårigheter att hålla sin saltbalans med en salthalt av 0,9 procent i kroppen. Beroende på om den befinner sig ute på kusten eller inne i åns sötvatten kommer vätska att vandra in eller ut genom det skadade kroppspartiet, fiskens immunförsvar blir nedsatt och den löper risk att få rejäla svampangrepp eller helt sonika dö av att vätskebalansen rubbas.
     Jag kan ta ett exempel från mitt arbete. När vi planterar ut laxsmolt, det vill säga utvandringsfärdiga laxungar som är anpassade för ett liv i saltvatten, så lastar vi dem alltid för utsättning innan smoltifieringsprocessen gått för långt, annars tappar de så mycket fjäll att dödligheten blir för hög. Jag har hört exempel på tjugo till trettio procent. Man väljer då den mest skonsamma lastningsmetoden som är så kallad pumpning. Under andra tider på året, då samma typ av fisk inte har "smoltskinn", kan det inträffa att vi väger igenom besättningar i storleksordningen tiotusen fiskar. Normal dödlighet vid denna betydligt oömmare behandling brukar ligga mellan en halv och en promille, det vill säga fem till tio fiskar. Dessa erfarenheter gör mig tveksam om man över huvud taget bör släppa tillbaka nystigen och blank havsvandrande fisk. Självklart står detta ifrågasättande i relation till storleken på den fångade fisken. Upp till de nu gällande minimimåtten tror jag inte det är något problem, men det gäller att ta in den så fort som möjligt och sedan inte ta i fisken med händerna.
     Helt klart är emellertid att en blank, nystigen fisk löper mångdubbelt större risk vid "fånga och släpp" hanteringen än en som stått några veckor i älven och mörknat. En mörk lekfisk är nästan lika slemmig som en ål, och det skall till ganska hårdhänt hantering för att skada ett sådant slemskikt. Laxen i sötvatten, till exempel i Vättern, har nästan lika tunt slemskikt som fisken i havet.
     Harr och sik har också lättare för att dra på sig skador i slemskiktet än vad brunöringen har. Harren är dessutom mycket känsligare för mjölksyra än många andra arter, vilket de flesta "fånga och släpp" fiskare säkert märkt. En större harr brukar vara helt slut även efter en snabb drillning. Harren är även mer ömtålig i munnen än öringen. Det gäller därför att fiska hullinglöst vid catch and release på harren, så att man lätt kan skaka loss kroken. Vid livligt frekventerade vatten, där merparten eller all harr släpps tillbaka, kan mängden av munskadad fisk bli väl stor – en fånga och släppfiske medaljens baksida.

1  2  3  4  5