Det ömtåligaste organ man kan komma åt utifrån på en fisk är dess gälar. Det räcker med att stoppa in ett finger under gällocket samtidigt som fisken sprattlar till för att man skal orsaka en blödning som svårligen stoppas. Detsamma gäller om flugan sitter djupt ner i svalget och har fastnat i en gälbåge. Att fiskens gälar är röda beror på att de endast täcks av ett tunt cellager som skiljer de röda blodkropparna från vattnet. Det lösta syret ska ju kunna tas upp direkt genom cellväggen. Det är också i gälarna som fisken är mest mottaglig för infektioner. En fisk som är skadad i gälarna är därför dödsdömd, hur försiktig man än i övrigt behandlar den.
     En av de första sakerna jag fick lära mig i mitt yrke som fiskodlare var att aldrig ta i en fisk med händerna. Det var inte för att den vid alla tillfällen på detta sätt löpte större risk att drabbas av svampinfektioner, utan att det för det mesta är omöjligt att hålla fast en obedövad fisk utan att riskera att klämma sönder dess inre organ. Som jag redan nämnt är fiskars skelett förhållandevis klent och revbenen är inte sammanbundna med ett bröstben, vilket gör att deras inre organ är mycket känsliga för tryck utifrån. Det gäller speciellt mindre fiskar – och sådana kanske vi oftare lyfter på ett mer obetänksamt sätt än när det gäller större artsfränder. I mitt arbete använder jag därför alltid en håv med finmaskigt, knutlöst nät då jag hanterar fisken. Vid de tillfällen jag inte använder håv är fisken alltid bedövad före hanteringen för att hålla sig lugn.
     Att spöfångad fisk ibland håller sig lugn vid landningen beror på att den blivit uttröttad och har fullt med mjölksyra i kroppen. Annars skulle den inte vara lugn. Lyfter man upp en sådan fisk ur vattnet i detta tillstånd, så kan det liknas vid att en hundrameterslöpare tvingas stoppa ner huvudet i en hink med vatten direkt efter sitt lopp.
    Mjölksyra bildas i kroppen när man gör en kraftigare ansträngning än vad ens syreupptagning klara av. Eftersom fiskar är växelvarma, ökar deras ämnesomsättning med ökad vattentemperatur, samtidigt som syreinnehållet i vattnet minskar. Med andra ord gör fisken av med mer syrgas samtidigt som vattnet har mindre mängd tillgängligt syre. När det gäller laxfiskar har dessa en ämnesomsättningstopp runt 16 grader. Sedan måste de minska sitt födointag för att syret inte längre räcker till. Vid dessa temperaturer kan mjölksyra faktiskt fortsätta att bildas långt efter det att den fysiska ansträngningen har upphört, vilket innebär att fisken kan dö flera timmar efter det att man drillat den. En till synes pigg fisk, som simmar iväg när man släpper den, kan alltså dö en bra stund efteråt. Därför gäller det att ta hänsyn till vattentemperaturen när man bedömer om en fisk ska släppas tillbaka eller inte. Allra helst ska man kanske helt undvika att fiska när vattnet är speciellt varmt.

1  2  3  4  5