Text och illustrationer: Eddie Andersson

Jag har tagit mig ut i den lilla fåran under albuskaget, det är inte lätt att få ut flugan till den lilla stenen där öringen alltid har sin ståndplats. Smygande på huk i det grunda vattnet slänger jag ut den lilla egenkomponerade nymfen. Med ett rollkast får jag ut den i strömmen och låter den drifta ner mot stenen och den förmodade öringen. Strax före stenen höjer jag spöt en aning och får flugan att lyfta från botten. Det stramar till i linan och en öring skvätter till i ytan.
   Kampen blir inte långvarig, men på det lilla klass 3-spöt känns den lilla öringen riktigt stridig. Öringen beundras ett par sekunder och återfår sedan friheten. Jag lyfter på kepsen och önskar den lycka till i sin uppväxt och hoppas att vi möts igen någon gång om inte mink, sänkhåvar eller maskmetare har förrövat den dess liv. 

Jag lyfter blicken från den lilla fåran och ser ett vak i den större huvudfåran. Genast knyter jag på en liten kläckare av nattsländeart. Jag banar mig väg genom al och vide för att komma i position. 
   Knäsittande på land bakom en grästuva ser jag hur öringen går upp igen. Det är en vacker syn att se dessa små bäcköringar gå födosök i de små blankstryken. Öringarna som här nästan aldrig kommer upp i mer än ett par hekto. 
   Fisken visar sig igen och jag kastar min fluga strax ovanför fisken. Flugan kommer mot mig i en lugn drift och jag tar hem lite lina. Fisken verkar strunta i min fluga, kanske har jag skrämt honom, kanske är det fel fluga. 
   Jag sätter mig ner och tar fram lite kaffe och en bulle, medan jag håller uppsikt över platsen. Där var han uppe igen, men jag tar en slurk av kaffet och njuter av koltrastens lekande sång från grantoppen på andra sidan bäcken. Försommarkvällarna vid bäcken är bland det bästa som finns. 

Medan jag sitter och filosoferar om bäckens framtid kommer en strömstare och slår sig ner på en sten vid andra stranden. Han har förmodligen inte sett mig än, där han sitter och guppar upp och ned och kvittrar till ibland. Plötsligt dyker han ner i vattnet och tar för sig av alla de godsaker som bäcken har att erbjuda. Han kommer upp igen med näbben full av husmask för att sedan flyga vidare, förmodligen till sin hona som ligger på ägg någonstans uppefter bäcken. Kanske har han bo under den gamla bron i år också. Öringen har slutat vaka så jag tar spöt i handen och fortsätter en bit nedströms.

Skogsbäcken 2

Sveriges Flugfiskares Förening