Av Tommy Jeppsson

Det var mot bakgrund av detta jag betraktade skylten som ett skämt. Svart text på gul botten omgärdat av en röd ram, antydde ändå att det inte alls var ett skämt. Utan myndigt allvar. Idag, ytterligare fyra år senare, är Ronnebyån ett av Sveriges absolut bästa regnbågsvatten. Kanske det bästa.

Det är en förbluffande förvandling. Jag drar mig till minnes vad Göran Ulfsparre på Em sade vid mitt besök där för ett par år sedan:
- Ger man bara det strömmande vattendraget lite hjälp på traven, så visar det sig att det har en enastående förmåga att självläka.
   I Ronnebyåns fall fick den sin hjälp på traven genom att många industrier i inte bara Ronneby utan hela Blekinge har fått läggas ner. Den enes död, den andres bröd.
   När jobben försvann kom regnbågen och havsöringen.
- Men fisket har inte tillkommit bara av en slump, menar Hans Svensson som är Blekinges länsfiskekonsulent. Länsstyrelsen, Ronneby kommun och ekologilinjen på Bräkne-Hoby folkhögskola har arbetat intensivt med att få liv i ån. Inte för att behaga regnbågen förstås - den fick man på köpet - utan för att etablera ett havsöringsbestånd. Man har lagt ut strömbildare på en sträcka av en kilometer av ån men också jobbat med att restaurera ett tillflöde som heter Sörbybäcken, en bäck som bara är en meter bred. Det är i den havsöringen leker. Bäcken är kulverterad den nedre kilometern, närmast ån. Havsöringen går alltså en kilometer i totalt mörker innan den når sina lekplatser.

- Jag trodde inte på det, erkänner Hans Svensson, men så var det några som gjorde iakttagelser som pekade på motsatsen.
- Det fiske vi har på havsöring baseras till en viss del på naturlig reproduktion i Sörbybäcken och till viss del på stödutsättning av fisk. Det arbetet är inte avslutat. Det kommer att pågå några år till. Det kommer att ske förstärkningsutsättningar nedströms det nedersta kraftverket. Detta sammantaget ska vara tillräckligt för att bibehålla ett bra fiske.
   Det "nedersta kraftverket" ligger vid vattenfall på 10-12 meter, ett gammalt naturligt vandringshinder.
- Vi har funderat på att bygga en fiskväg men inget beslut är fattat. Den arbetsgrupp som är tillsatt har satt ut fenklippt fisk uppströms kraftverket för att se om de klarar av att nå havet. Det finns nämligen en risk för att de kraftiga turbinerna slukar en del utvandrande fisk. Försöken är ännu inte utvärderade. Men blir resultaten positiva kan det betyda att det byggs en trappa och att ån biotopvårdas även ovanför vattenfallet.

Men - mest har det ändå kommit att handla om regnbåge i rapporteringen från Ronnebyån. Den är nämligen grov - oerhört grov. Den nio kilos regnbåge som är svenskt rekord togs här. Och här har tagits fler av nästan samma dignitet. Under 1995 inrapporterades 51 havsöringar med en medelvikt på 4,3 kilo. Den grövsta vägde 9,8.
   Under samma period inrapporterades 70 regnbågar. Snittvikten låg på 3,4 kilo och den tyngsta vägde - 8,5!
   Detta i en å som långt in på 70-talet betraktades som helt död.
- Ja, man kan faktiskt säga att det var helt dött. Ån har varit ett stort sorgebarn. Det har inte bara varit mycket föroreningar in ån, den har också varit väldigt utbyggd. Det fanns inga strömsträckor kvar. De industrier som finns kvar har förbättrat sin rening. Och så släpps det ju fram vatten kontinuerligt numera. Förr stängdes allt vatten av under helgerna, säger Hans Svensson som håller med om att Ronnebyån saknar motstycke när det gäller regnbåge. - Det finns ju en del regnbåge i alla Blekinges åar men inte så mycket, i förhållande till åns storlek, som i Ronnebyån.

Varför de söker sig upp i Ronnebyån vet man inte. Däremot vet man varifrån regnbågarna kommer:
- Många är rymlingar från odlingarna i Östersjön. Men det kommer också rätt mycket vildfisk från andra håll i Östersjön andra håll. Jag vet inte exakt varifrån de kommer. Men tydligen har det gjorts utsättningar i bl a Polen men även av andra nationer.
- Sedan har vi ju alla de här put-and-take-vattnen. Det kan tänkas att de rymmer därifrån. Utloppen fungerar ju inte alltid som de ska. De är väldigt snabba att rymma om man inte stänger dem inne.
   Man skulle kunna säga steelhead i stället för regnbåge. Det är faktiskt vad det handlar om: regnbåge som vuxit sig vild och stor i havet och som går upp i strömmande vatten för att leka.

Steelhead och rainbowtrout är inte skilda raser eller arter. De utseendemässiga olikheterna beror på att de tillhör olika lokala bestånd av samma art. När en stationär regnbåge försvinner ut i havet, förvandlas dess utseende. När den kommer tillbaka för lek ser den ut precis som en steelhead. Det finns de som säger att regnbågen faktiskt har lekt i Ronnebyån. För några år sedan fick några smågrabbar, enligt egen utsago, 15 små regnbågar på mete (alla sattes tillbaka). Det kan ju ha varit havsöring också. Det kan vara lätt att förväxla för en lekman. Och så kan det för all del vara en Klintbergsk sägen också. Ni vet av typen "råttan-i-pizzan". När det gäller regnbåge och dess lek är det många som gärna vill tro att den kan leka i svenska vatten. Men under elfiske i ån har man aldrig påträffat smolt eller yngel från regnbåge.
- Det är nog risk för att det var små havsöringar de fångade, menar Hans Svensson.

Trots all debatt o m regnbågens vara eller inte vara, har den inmutat en plats i sportfiskarnas hjärtan. Långt ifrån alla erkänner det. Dess rykte från put-and-take-pölarna förföljer den. Men det finns få sportfiskar som kan matcha en vild regnbåge eller steelhead i tuffhet. Det erfor jag själv under ett par dagars fiske i Ronnebyån.

Fisket är koncentrerat till en sträcka av en dryg kilometer strax nedanför vattenfallet. De översta tvåhundra metrarna, närmast fallet, är reserverade för flugfiske. Vattnet forsar under en bro och delas i två fåror av en långsmal ö.
   Tio meter nedanför ön får jag dagens första hugg. Jag är inte beredd på kraften och tappar den efter första rusningen. Några timmar senare har jag lärt mig läxan. Linan är lång men mothugget sitter. Femtio meter bort noterar en broder att jag har fisk på. Han ser, precis som jag, när den går upp i ytan. En gång. Två gånger.
   Men märkligt... Andra gången var den dubbelt så stor. Det tar några sekunder innan vi förstår att min tvåkilos regnbåge skrämt upp en stor "kompis". Tanken svindlar. I synnerhet som jag med mitt spö i viktklass åtta har betänkliga problem att matcha två kilo steelhead. Tafsen är bara 0.25 och jag vågar inte pressa den för hårt. Efter tjugo minuter av kamp ger den sig av. Den spottar ut kroken och jag står skälvande av adrenalin.

Två dagar senare är jag tillbaka vid ån. Mellandagen har jag ägnat åt att binda flugor. Vattenståndet är lågt, lägre än vad som är normalt för årstiden (september). Det är inte bara den torra sommarens fel. Strax ovanför fallet stryp er kraftverket vattnet ganska samvetslöst. Det har dock den fördelen att jag lätt kan identifiera djuphålorna. På ett ställe kan jag utan problem vada ut till mitten av ån med stövlar, och ställa mig på en liten torrlagd grusbädd. Efter en kvart börjar det dra om benen och när jag vänder mig om ser jag att någon på kraftverket har stämplat in. Det blir en rask språngmarsch upp på torra land.
   Fisken kommer med det högre vattenståndet. Jag lägger ut en klart orange dubbelkrokad fluga i den djupränna som går utmed norra sidan av ån. Här har strömmen grävt under hundratals år och här står regnbågen. Uppenbarligen. Jag har aldrig känt ett sånt hugg från en regnbåge; så fräckt, så sturskt och så tungt. Det är kraft. Urkraft. Efter ett par minuter visar den ryggen. Det är då jag känner att mina knäskålar sitter löst. Den måste vara på fem kilo..? Den drar mig nedströms. Jag balanserar på en stensatt, sluttande kant 30 meter ner dä Èr ån är lugnare. Nu har den inte längre favören av forsen, även om strömmen fortfarande är stark.
   Efter tio minuter har jag den två-tre meter från land. Då kommer rusningen. Den är tio meter. Femton meter. Tjugo meter. Jag ansätts av tvivel. Psyket börjar vackla. Kampen är inte bara fysisk. Kampen börjar bli olidlig. Varför håller jag på med det här? Jag känner för att kapa linan och gå därifrån. Bara för att slippa spänningen. Men jag fortsätter. Jag tar tillbaka meter för meter. Snart har jag den på tafslängds avstånd. Jag tar spöet i vänsterhanden och riktar det snett bakåt, greppar håven med högerhanden och sträcker den ut mot fisken. Jag får kramp. Förstås. Och håven är för liten. Men jag får in halva fisken och lyfter. Huvudet st vicker ut under några sekunder, sedan glider den ner i en båge. Landad.

Jag skälver av 20 minuters fysisk och psykisk ansträngning. Regnbågen väger fem kilo.
   Med råge den största jag tagit...
Men en helt normal regnbåge för att vara fångad i Ronnebyån!

Sveriges Flugfiskares Förening