del 2

Det var för dessa gäckande öringars skull som Walter H Barret kom till Em den där augustidagen 1926 i sällskap med Theodor Anckarkrona, fideikommissarien på Boserups gods i Skåne. Anckarkrona var god vän med Gustaf Ulfsparre, Görans pappa, och det föll sig naturligt för Anckarkrona att introducera sin engelske vän. Barret var nämligen i Sverige för att på uppdrag av svenska regeringen, undersöka om det skulle gå att "sälja" svenskt fiske till engelsmännen.
   I England hade sportfiske i allmänhet men flugfiske i synnerhet, mycket hög status såsom varande en av de Stora Konsterna. I Sverige var fiske under långt tid betraktat som en syssla för klent bemedlade, ekonomiskt såväl som å huvudets och fysikens vägnar. Det var en spännande hobby blott för barfotabarn och senildementa åldringar och utövarna betraktades med en blandning av ringaktning och medlidande. Definitionen på ett metspö löd på 1800-talet ungefär som följer: ett instrument med en metmask i ena ändan och en latmask i andra ändan.
   Samuel Thomassson Schultze gjorde sig till träffsäker tolk för den allmänna opinionen om mete i Den Swenske Fiskaren som utkom 1776: "I sig själv är det ett arbete eller göromål allenast för gammalt, överlevnat och svagt folk, som ej äro dugliga till något svårt och mödosamt arbete... om dugligt arbetsfolk därtill skulle hållas, så torde det icke löna mödan."

I England åtnjöt sporten betydligt högre anseende, kanske för att den var populär i de högre samhällsskikten. Man skulle till och med kunna säga att sportfiske var en syssla förbehållen den burgna överklassen - de ägde inte bara marken utan också vattnet och därmed fiskerätten. Framförallt hade de, i kraft av sitt ekonomiska oberoende, tid att ägna sig åt fisket som en spännande sport. Fattigt folk kunde inte kosta på sig att utmana fisken sportsligt. För dem handlade fiske om att mätta hungriga munnar samt att undgå att bli upptäckta då de tjuvfiskade.
   Sportfiskets engelska rötter kan spåras åtminstone tillbaka till 1496, då abbedissan Dame Julia Berner utgav A Treatyse of Fysshynge wyth an Angle. Det var en sammanfattning av den tidens samlade visdom om flugfiske och kom senare att ingå som ett kapitel i Book of St Albains - en bok om de stora, sköna konsterna såsom heraldik och jakt. Framförallt var det flugfiske som uppbar status som sportsligt fiske. Det kräver nämligen en stor portion skicklighet av sin utövare. Metaren kan förlita sig till turen och slantroddarn till slumpen - men flugfiskaren har bara sig själv att klandra om han blir utan byte. Han måste veta vilka insekter fisken äter, han ska kunna göra imitationer av dessa och sedan, med ett snyggt kast, presentera flugan för fisken.

 Att finna fisken är en konst för sig. Själva hemligheten med flugfiskets storhet är sportsligheten; man utmanar fiskens intelligens - man drar inte fördel av dess brist på densamma. Det är en fiskets schackspel där eftertanke och kunskap i kombination gör fisken matt. Det går inte att skylla en tom fiskekorg på otur. Därför blir den fyllda korgens tillfredsställelse än högre. De misslyckanden och svårigheter som utövaren ideligen konfronteras med, väcker inte bara förtvivlan utan också frågor som sällan belönas med glasklara svar.
   Runt flugfiskets gåtfulla kärna har vuxit en närmast ogenomtränglig väv av kontemplation, intuition, mystik, estetik, ritualer och etik. Denna mixtur av vetenskap och konstnärlighet har alstrat en filosofi av närmast religiös karaktär. De som sett Robert Redfords "Där floden flyter fram" har snuddat vid den. De som närmar sig sporten mer, brukar bli lika förbehållslöst absorberade av denna konst, som Brad Pitt blev i nämnda film. Är flugfiskaren sedan kulinariskt omdömesgill, vilket ofta är fallet, så innebär det en slags kröning av ens intresse, ty flugfiske är oftast riktat efter lax och öring, vars röda muskler inte bara är de ojämförligt mest kamplystna, utan också de mest välsmakande.
   Walter H Barrett var en omvittnat god representant för den klassiska skolans flugfiskare och efter hans besök på Em 1926 skulle inget bli sig likt mer. Han var inte den förste engelsman som fiskat vid svenska vatten - han var inte ens den förste engelsman att fiska vid Em - men han är en av dem vars besök här har varit av oomtvistligt störst värde för flugfiskets utveckling i landet. Emån var jungfrulig mark för en flugfiskare. Så Barretts första dagar vid ån var trevande. Han experimenterade med olika flugor och insåg snart att de praktfulla, överdressade exemplar han haft sån framgång med i Wales och England, inte alls fungerade i Emån.