Den flugfiskande journalisten såg framför sig ett regn av guldmedaljer över engelsmännen och i drömmen föreställde han sig också de flugfiskande OS-medaljörerna som nationella hjältar.

Detta var bara för mycket.

Sandy Leventon, chefredaktör för ansedda Trout & Salmon, fick i sin ledare i februari 1991 ett utbrott:

- Never, in the whole of my life, have i read such a cock!

Detta distinkta avståndstagande tillhörde ändå de snällare av de formuleringar han kläckte ur sig i de två spyfärdiga spalter han förfogade över.

För den icke invigde kan tonfallet verka vara onödigt bistert, orden väl hårda att slunga i ansiktet på en lycklig visionär; en överreaktion i en polemik av bagatellartad karaktär. I synnerhet som hundratals sporter kämpat förgäves för att få olympisk status och rang. Kan man tävla om vem som åker pulka snabbast eller skjuter flest skott i prick, kan man väl tävla om vem som fångar mest fisk!

Nej. Det kan man inte.

Jo, kan kan man. Men man gör det inte. Inte i flugfiske.

Man tävlar i mete och man tävlar i havsfiske och man tävlar i trolling.

Men man tävlar inte i flugfiske.

Man kan nämligen inte tävla i något som är en konstform. Då blir det ett jippo liknande schlagerfestivaler och flugfiske är så långt ifrån jippo man kan komma.

Flugfiske kräver, i likhet med många andra högre konstformer, mental mognad av sin utövare. Att flugfiska bygger nämligen på framförallt två saker: etik och estetik. Detta är kunskaper man tillägnar sig. Man föds inte med dem.

Att fiska upp så mycket fisk som möjligt, på så kort tid som möjligt är ett primitivt beteende som skänker fröjd blott åt dem som inte slösar med tid till saker som eftertanke. Och utan eftertanke blir man aldrig en äkta flugfiskare.

För att förstå flugfiskets estetik och etik bör man gå åtminstone 340 år tillbaka i tiden, till 1653. Då utgav Izaac Walton, en järnhandlare från Staffordshire, boende i London, "The Compleat Angler". I bokens inledande epistel skriver Izaac Walton några rader tillägnade bokens läsare:

"...and that if he be an honest Angler, the east wind may never blow when he goes a-fishing".

Goda uttolkare av de oskrivna budskap som inte sällan finns att utläsa mellan raderna i god litteratur, läser inte citatet som en lyckospark utan som en förbannelse över oärliga fiskare.

Så typiskt för en sportfiskets aristokrat att skriva så. Och så lämpligt att hans bok skulle komma att bli en pedagogisk och filosofisk Bibel för sportfiskare i decennier.

Waltons "lyckospark" betyder i själva verket, i fri tolkning och översättning, ungefär följande: "Fiskar du inte som jag lärt utan bryter mot de etiska regler jag redovisar, så må inte bara östanvinden drabba dig utan helst också hagel, åska, drivis och upprepade lintrassel".

Men så skulle aldrig en flugfiskare uttrycka sig, i synnerhet inte Walton. Det vore under hans värdighet. För värdighet är något som den äkta flugfiskaren är utrustad med; en värdighet som ofta förväxlas med snobbism. I själva verket är det hängivenhet gränsande till fanatism.